Men vad var det då egentligen som gjorde att jag orkade fortsätta? Enligt mig finns det inte bara ett svar på den frågan utan flera och jag vet säkert inte ens alla själv men jag tänkte dela med mig av några tips på knep som hjälpte mig under den tid när jag mådde som sämst. Dessa knep kan även en person som mår psykiskt bra använda sig av när den har en riktigt dålig dag och inte känner sig på topp.

Tillbakas tips:
- Skriv av dig. Skriv ner dina tankar och känslor för att få få ur dig allting. Det kan vara skitjoddigt att skriva det men det brukar kännas bättre efteråt.  Om man vill kan man låta någon som man litar på läsa. Personligen tycker jag att det känns bättre om jag vet att jag har en person som läser vad jag skriver.

- Fysisk aktivitet. Att få röra på sig  och få bli fysiskt trött också. Fungerar väldigt bra om man är arg och behöver få ur sig sina aggressioner.

- Musik. Det finns inga som förstår så bra som en låt som en låt där de sjunger om precis hur man själv känner. Jag gillar själv om det är en skrikig rocklåt så att man sen när man kan låten bara kan skrika med artisten när han/hon sjunger och vet att man känner exakt likadant.

- Vänner. Att få känna att folk bryr sig om en. Och det behöver inte vara att man pratar om sina problem, utan det kan räcka med att sitta och dricka te och prata om filmen som gick på tv igår kväll. Jag ville inte ses som ett dåligt mående missfoster när jag mådde som sämst det var tvärtemot min marddröm! Jag ville bli behandlad precis som vem som helst.

- Få prata av sig. Spelar egentligen ingen roll vem det är utan det är nog olika från person till person. För mig blev det en lärare som var den första som jag vågade berätta för. Men man kan inte klara av alltig helt själv ingen människa är så stark speciellt inte när man mår dåligt och är deprimerad.

Det var mina bästa tips det finns andra saker man kan göra också. Men jag tror att det är väldigt inviduellt man måste liksom få hitta sina egna knep för att uppnå sitt eget välbefinnande.

 Jag testade att gå dit och fick träffa två psykologer men jag kände redan vid första mötet att det här känns inte bra och de kommer inte att kunna ge mig lika bra hjälp som jag hade fått av kuratorn. Tillbaka hos kuratorn fick jag vet att hon inte skulle jobba där mer och att BUP var det enda sättet för att kunna få regelbunden hjälp. Hade inte så mycket val och jag började att träffa en av de två psykologerna regelbundet men hjälpen som jag fick där var bara ytlig. Hon var bara intresserad av mitt gymnasieval och ville inte se hur jag egentligen mådde fast jag försökte.

Efter ett ordentligt utbrott i skolan när jag bara satt och grät hos mina favorit lärare tog skolans elevsamordnare tag i saken ordentligt den eftermiddagen ringde hon mina föräldrar och jag skickades för att prata med en läkare vid BUPs akutavdelning. Läkaren ansåg att jag inte mådde tillräckligt dåligt för att bli inlagd men hon insåg i alla fall att situationen med en psykolog som inte fungerade för mig var ohållbar.

Efter två möten med läkaren på akutavdelningen slussades jag vidare till en läkare på den  BUP-avdelning som jag tillhörde. Efter ett par möten med honom så fick jag inget besked om jag skulle kunna få byta psykolog BUP gav upp hoppet om mig, jag var ett hopplöst fall. Deras lösning var att betala för att jag skulle få börja gå hos en privat pskyolog som de hyr in ibland. Jag accepterade det bytet det kunde inte bli värre.

Vid första mötet med den privata psykologen var jag skeptisk men hon visade sig sedan vara fantastisk. Jag har totalt gått två terminer hos denna psykolog, var av den ena betaldes av mitt landsting och en betalades av mina föräldrar.

Jag slutade tillslut hos en psykolog som passade mig perfekt och som kunde hjälpa mig tillbaka till psykiskt välmående. Men jag kan tänka mig att det fortfarande står i mina journal hos BUP att jag var ett hopplöst fall.

Jag vet att jag inte mådde så som en del som mår riktigt psykiskt dåligt gör men jag blev ändå klassad som någon de inte kunde göra någonting åt utan jag skickades iväg till en privat psykolog. Detta skrämmer mig jag borde ha varit ett fall som BUPs egna psykologer borde kunnat ha tagit hand om men antagligen pågrund av bristande ekonomiska resurser och därigenom brist på personal så var det lättare att få bort mig ur deras system. Psykvården speciellt för barn och ungdomar behöver resurser för jag vill inte höra om fler historier som min egen.

Min historia slutade ju i alla fall lyckligt men det finns dem som inte gör det.  Jag läste en artikel i Aftonbladet några dagar innan årsskiftet om Linnéa. En 14-årig tjej från Uppsala som tog livet av sig om BUP hade tagit sitt ansvar hade hon kanske fortfarande levt idag. Det får inte gå så långt! Och min saga kunde nog ha slutat på ett liknande sätt om jag inte hade fått börja gå hos den privata psykologen.

Det jag också vill säga här i mitt första inlägg är att vem som helst kan må dåligt. Jag är egentligen helt vanlig tjej som har vuxit upp under bra familjeförhållande, utan ekonomiska svårigheter och har alltid haft helt okej resultat i skolan. Men allt blev fel under mellanstadiet och det tyngde mig under många år. Går på gymnasiet nu mår inte 100% jättebra, men det gör ju ingen! Men jag mår bra nu, jag klarade det som jag trodde vara omöjligt i mående för något år sedan.