När jag började må dåligt på riktigt så började det med att jag gick och pratade med skolans elevsamordnare (fungerade som kurator), efter att pratat med henne blev jag iväg skickade till en kurator som arbetade på en vårdcentral. Hon bedömde att jag behövde ännu mer hjälp än vad hon kunde ge mig och hon trodde att psykologerna på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) skulle kunna ge mig den hjälpen som jag behövde.

 Jag testade att gå dit och fick träffa två psykologer men jag kände redan vid första mötet att det här känns inte bra och de kommer inte att kunna ge mig lika bra hjälp som jag hade fått av kuratorn. Tillbaka hos kuratorn fick jag vet att hon inte skulle jobba där mer och att BUP var det enda sättet för att kunna få regelbunden hjälp. Hade inte så mycket val och jag började att träffa en av de två psykologerna regelbundet men hjälpen som jag fick där var bara ytlig. Hon var bara intresserad av mitt gymnasieval och ville inte se hur jag egentligen mådde fast jag försökte.

Efter ett ordentligt utbrott i skolan när jag bara satt och grät hos mina favorit lärare tog skolans elevsamordnare tag i saken ordentligt den eftermiddagen ringde hon mina föräldrar och jag skickades för att prata med en läkare vid BUPs akutavdelning. Läkaren ansåg att jag inte mådde tillräckligt dåligt för att bli inlagd men hon insåg i alla fall att situationen med en psykolog som inte fungerade för mig var ohållbar.

Efter två möten med läkaren på akutavdelningen slussades jag vidare till en läkare på den  BUP-avdelning som jag tillhörde. Efter ett par möten med honom så fick jag inget besked om jag skulle kunna få byta psykolog BUP gav upp hoppet om mig, jag var ett hopplöst fall. Deras lösning var att betala för att jag skulle få börja gå hos en privat pskyolog som de hyr in ibland. Jag accepterade det bytet det kunde inte bli värre.

Vid första mötet med den privata psykologen var jag skeptisk men hon visade sig sedan vara fantastisk. Jag har totalt gått två terminer hos denna psykolog, var av den ena betaldes av mitt landsting och en betalades av mina föräldrar.

Jag slutade tillslut hos en psykolog som passade mig perfekt och som kunde hjälpa mig tillbaka till psykiskt välmående. Men jag kan tänka mig att det fortfarande står i mina journal hos BUP att jag var ett hopplöst fall.

Jag vet att jag inte mådde så som en del som mår riktigt psykiskt dåligt gör men jag blev ändå klassad som någon de inte kunde göra någonting åt utan jag skickades iväg till en privat psykolog. Detta skrämmer mig jag borde ha varit ett fall som BUPs egna psykologer borde kunnat ha tagit hand om men antagligen pågrund av bristande ekonomiska resurser och därigenom brist på personal så var det lättare att få bort mig ur deras system. Psykvården speciellt för barn och ungdomar behöver resurser för jag vill inte höra om fler historier som min egen.

Min historia slutade ju i alla fall lyckligt men det finns dem som inte gör det.  Jag läste en artikel i Aftonbladet några dagar innan årsskiftet om Linnéa. En 14-årig tjej från Uppsala som tog livet av sig om BUP hade tagit sitt ansvar hade hon kanske fortfarande levt idag. Det får inte gå så långt! Och min saga kunde nog ha slutat på ett liknande sätt om jag inte hade fått börja gå hos den privata psykologen.