Att må bra igen efter år av ångest, panik och tankar om att man är värdelöst är en konstig känsla. Det känns som att år av ens liv bara har gått till spillo. Tillståndet känns som en sjukdom. År av smuslande av att gå till elevsamordnare, skolsköterskor, kuratorer och psykologer. Alltid med tanken vad ska jag kom med för ursäkt den här gången. Vem förstår om jag berättar hur jag mår. Min lösning under tiden när jag hade det så här var att berätta för så få som möjligt. Det är jobbigt att dra vita lögner hela tiden men det känns i alla fall lättare för stunden. Sen har jag alltid försökt att styra tiderna så bra det går för att undvika att missa lektioner och annat. Men när man är psykologiskt instabil så behöver man få känna att man blir sedd och behandlad som alla andra. Jag vet att jag uppskattade att bara ta en fika och snacka skit, bara man fick tankarna på något annat.

Det jag också vill säga här i mitt första inlägg är att vem som helst kan må dåligt. Jag är egentligen helt vanlig tjej som har vuxit upp under bra familjeförhållande, utan ekonomiska svårigheter och har alltid haft helt okej resultat i skolan. Men allt blev fel under mellanstadiet och det tyngde mig under många år. Går på gymnasiet nu mår inte 100% jättebra, men det gör ju ingen! Men jag mår bra nu, jag klarade det som jag trodde vara omöjligt i mående för något år sedan.